situationisterna och stockholm - den moderna staden

"Ett tidigt projekt som Situationisterna ägnade sig åt kallades ”dérive”, vilket kan översättas med driva. Detta innebär att man vandrar omkring i stadslandskapet för att se hur de olika stadsmiljöerna påverkar sinnesstämningar och känsloliv. Man skulle stänga av de viljestyrda processerna och släppa fram ett lekfullt och konstruktivt beteende. Under vandringarna talade man med varandra om hur man upplevde olika saker och de blev på så sätt också ett instrument för att analysera sig själv. Ur detta utvecklades en teori om psykogeografi, det vill säga hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt. SI menade att den modernistiska stadsplaneringen och arkitekturen bara bidrar till ett samhälle där människor blir allt mer isolerade. Den moderna staden reduceras till att bli en kuliss för konsumtion."

Jag är i Stockholm och jag känner mig alldeles ensam. Jag driver omkring i staden precis som Situationisterna, utan mål. Enda skillnaden är att jag inte har någon att prata med om mina reflektioner.

Jag märker saker som jag annars inte har lagt märke till. Människorna jag möter är inte ovänliga, men inte heller varma. De känns som människoskal, som om de går i en dvala - skyndande på väg någonstans. Vart vet jag inte, men viktigt verkar det vara, för ingen har tid att släppa fram någon annan. Folk krockar med varandra, svär och skyndar vidare. 

Jag känner mig handikappad - jag tvingas betala dyra pengar för kaffet jag annars hade kokt gratis hemma. Men jag är långt hemifrån. Långt ifrån mina frysta matlådor och mitt kranvatten. Jag är fångad i en såkallad "frivillig" konsumtion - allt kostar, om det så är en vanlig kopp kaffe eller bara en stol att sitta på. Märker expediten i kassan på Coop att jag inte hör hemma här? Eller håller jag sakta men säkert på att smälta samman med staden och bli ett med köphysterin?

Situationisterna var en politiks konstgrupp verksamma i mitten av 1900talet. De hade en radikal vänsterorienterad kritik av samhället och menade att kapitalet hade fått fullkomlig dominans och därigenom skapat total varufetischism. Detta resulterade i ett skådespelsamhälle där människor bara blev passiva åskådare utan val eller möjlighet att ingripa.

Du tror inte att du är påverkad. Du tror att just du tänker fritt och har sluppit undan reklamens influens. Nu bara råkar du tycka att dagens mode är snyggt, och menar att det är din egna fria vilja som har fått dig att helt plötsligt vilja gå i oversize-skjortor och slimmade jeans, när du för ett år sedan aldrig ens skulle tänka tanken att sätta på dig något liknande. 

Tillsammans försöker vi lura systemet genom att hålla upp betaltoalettsdörrarna för varandra och på så vis slippa lägga ut fem kronor per besök. Som ett enda stort "fuck you" till etablissemanget. Men här sitter jag igen, efter min 35-kronorslatte och tre stora glas gratisvatten, utan en vänligt hjälpande själ i sikte. Återigen blir det extra tydligt hur ensam jag är i storstaden. Köpcentrum, fulla med folk, men ingen som kan, eller vill hålla dörren öppen för mig. 

Jag känner en viss frustration av att vara här. Självklart ser det likadant ut hemma där jag bor, bara det att jag är så van vid min stads skyltfönster att jag inte märker hysterin på samma sätt. Konsumtionszombies är vi alla, fast ibland måste man ju åka bort för att se det som annars är rakt framför ögonen på en.

Emmalisa, Stockholm, 2012.